Le cimetière, vilogården

Stèle à Trampot - Gravsten - Signée Auproux - Germisay

När man reser utomlands tar man sig inte ofta spontant för att besöka kyrkogårdar.

Det gjorde jag dock vid Allhelgonahelgen för några årtionden sedan. Jag hade anlänt till Stockholm som gästforskare ett fåtal veckor tidigare, jag hade lånat ”Upplands kyrkor” i två band på Universitetsbiblioteket och lärde mig svenska genom att besöka Vuxenskolans kurser…. och läsa bildtexterna i denna konsthistoriska skrift med hjälp av en liten svensk-fransk ordbok. Och då åkte jag till Danderyds kyrka och kyrkogård en sen och mörk lördagskväll. Att jag tänkte jag skulle frysa ihjäl, trots mina fina helt nya Ludvikavantar och varmfodrade stövlar, hör till en annan berättelse.

Man borde i alla fall inte förringa gravplatsernas antropologiska, kulturhistoriska och konstnärliga värde.  Våra franska kyrkogårdar har föga gemensamt med de svenska. I Frankrike, liksom i de andra sydeuropeiska länderna, dominerar de mineraliska materialen, sten och grus. Ett kargt landskap för den eviga vilan. En omskakande upplevelse för den som är van vid  skogskyrkogårdarnas susande stillhet.

I Champagne ou Lorraine hyser vi en ovanlig stor koncentration av äldre gravstenar – ett fåtal kors från 1600- och 1700-talen, flera skulpterade gravstenar från 1800-talet. Den här i Trampot, signerad av Auproux i 1864, framställer en förstenad natur full av symboler, såsom ett sorgträd, en blomsterkrans, och vin- eller murgrönsrankan som slinger sig runt trädstammen för att sedan lägga sig till vila på korset.